Artiklar för webb om rasolycka vid Slussen

Stort ras vid Slussen – buss instängd i rasmassor

Klockan nio i morse inträffade ett större ras vid Slussen i Stockholm.
Det är den västra delen av Slussenkarusellen som drabbats och all bil- och kollektivtrafik i området är nu avstängd.
Räddningsmanskap från hela Stockholms län arbetar just nu med att ta sig fram till en buss som ska vara instängd av rasmassorna. Det är ännu okänt vilken buss det rör sig om och hur många som finns ombord och i vilket skick de är. Enligt en icke bekräftad uppgift ska artisten Markoolio finnas med bland passagerarna.

Räddningsledare Annie Gustafsson säger på en presskonferens strax före klockan tio att omfattningen av olyckan ännu är okänd men att personal från Storstockholms samtliga räddningstjänster deltar i arbetet. Man har även begärt hjälp från hundpatrullen i Uppsala för att leta rätt på instängda människor.
Orsaken till raset är inte klarlagd. Trafikverkets tekniker är nu på plats för undersökning. Ytterligare ras kan inte uteslutas, men räddningsledningen kan inte säga något då omfattningen ännu inte är klarlagd.
Akutmottagningarna på Södersjukhuset, Karolinska sjukhuset och St: Görans sjukhus har utlyst katastrofberedskap och står beredda att ta emot skadade.
Ett kriscenter har upprättats vid Stadsmuseets entre vid Karl Johans Torg. Anhöriga kan vända sig till krisjouren via telefon 070-433 10 10.

Slussen mellan Gamla Stan och Södermalm är en av de trafiktätaste platserna i Stockholm. Det passerar dagligen cirka 250 000 människor och det är en av knutpunkterna för tåg-, buss- och biltrafik. Det stora bussgaraget under Slussenkarusellen där raset inträffat är ändhållplats för bussar till och från Nacka och Värmdö. Enligt SL färdas dagligen 32 000 trafikanter med bussarna.

Slussen har efter 70 års användande fått omfattande skador som lappas och lagas varje år. Enbart 2003 togs 5 ton betong bort för att inte skada människor och fordon. I september 2005 stängdes delar av Slussen av för tung trafik på grund av rasrisk. Några av de gamla betongtrapporna har rivits, taket på kupolen, som en gång släppte in dagsljus via betongglasblock, har täppts till för det läckte in regnvatten och ständigt stöttas och förstärks konstruktionen med ytterligare stålbalkar. Stora delar av Slussen sjunker långsamt på grund av undermåliga pålar.

Presskonf 2

Tre döda i krossad buss – flera saknas
[nedryckare]Explosioner hördes vid raset – sabotage ej uteslutet

Tre döda – en man, en kvinna och ett barn – har påträffats i den delvis krossade bussen under rasmassorna i Slussen. Räddningsmanskap påträffade offren efter att ha grävt sig in till buss 474. Enligt ögonvittnen fanns fler passagerare på bussen men dessa antas av räddningsledningen ha avvikit själva från platsen. Det kan dock inte uteslutas att fler kroppar ännu inte hittats då räddningsarbetet fortfarande pågår, säger Annie Gustafsson, räddningsledare på en andra presskonferens kl. 10.30.

17 skadade, varav tre allvarligt, har förts till Södersjukhuset.
Vittnen säger sig ha hört kraftiga smällar i samband med raset kl 9 i morse. Sabotage kan inte uteslutas trots att ingen hotbild har funnits. Området där raset inträffat har under senare tid undergått reparation. Bland annat har sprickor i pelare uppdagats och entreprenören Skanska har förstärkt dessa med ny armering och förstärkt med stålbalkar.

Det var kl 9 i morse som västra delen av Slussen kollapsade och störtade in över busshållplatserna för Nacka- och Värmdöbussarna. Buss 474 där dödsoffren och de skadade påträffades var den enda kända bussen som hamnade under raset.

Just nu finns ingen risk för övriga slussenområdet och skadorna där är begränsade. Avspärrningarna kvarstår 200 meter västerut mot Söder Mälarstrand och hela Slussen är fortfarande avstängd för såväl privat- som kollektivtrafik. Närliggande hus uppges inte vara hotade och ingen evakuering utanför avspärrningarna har behövts.

All tåg-, buss-, och biltrafik i och omkring Slussen är avstängd och det är oklart när den kan komma igång.
Bussar till och från Nacka och Värmdö samt ersättningsbussar för Saltsjöbanan går från Stadsgårdskajen öster om Slussen.
Kriscenter upprättades strax efter raset Stadsmuseets entre vid Karl Johans Torg. Anhöriga kan vända sig till krisjouren via telefon 070-433 10 10.
Mer information följer. Nästa presskonferens av räddningsledningen hålls kl 10:15 på Poppius Journalistskola.

Presskonf. 3

Raset krävde fyra liv – Skanska skyller på konsult
[nedryckare]Förstärkningsarbeten bakom slussenras

Omfattande reparationsarbeten av betongfundament är orsak till det ras i morse där stora delar av västra Slussen störtade in. Olyckan har nu krävt fyra liv. De omkomna är den 47-årige busschauffören på buss 474 som krossades i raset. Två av passagerarna tillhör också de omkomna, en 34-årig mor med sin 7-åriga dotter, båda hemmahörande i Gustafsberg. En 26-årig man från Solna påträffades vid liv utanför bussen men avled senare på Södersjukhuset.

Av de 17 skadade har nu 14 fått lämna sjukhuset. Tre personer vårdas fortfarande för sina skador, deras tillstånd är oklart.

Trafikverkets utredare säger att det var förstärkningsarbeten under Slussen i helgen som orsakade olyckan. Schaktmaskiner som grävt har underminerat marken vid ett betongfundament som störtat samman och därmed orsakat raset.
Entreprenören Skanska som utfört arbetet säger att man utgått från de ritningar man fått av konsultföretaget VSP.
– Dessa ritningar verkar inte ha varit korrekta, säger räddningsledare Annie Gustafsson.

Tåg- och tunnelbanetrafiken är nu åter igång men med kraftiga förseningar. Bussar mot Nacka och Värmdö går från Stadsgårdskajen tills vidare.
Teknisk undersökning och uppröjning väntas pågå ytterligare ett par dagar. Området är därför fortsatt avspärrat mot Söder Mälarstrand men det ska inte föreligga fara för ytterligare ras, enligt Annie Gustafsson.

Frågan är hur denna stora olycka påverkar den nära förestående stora ombyggnaden av Slussen. Entreprenören är även i detta fall Skanska, men från Skanska lämnas inga kommentarer än utan man hänvisar till den pågående utredningen.

Artikel till elevtidning

Planerat åldrande i belysning

Produktföretagens vinst är först och främst avhängigt antal sålda enheter.  Återvinning ligger därför inte i deras primära intresse. För att öka produktionen och vinsten ännu mer har man sedan länge byggt in en parameter i processen som ska se till att produkten får en beräknad livslängd och att konsumenterna köper varan oftare – planerat åldrande.

– Tillväxtsamhället kräver ständigt ökad tillväxt, inte för att tillgodose våra behov utan för tillväxtens egen skull. Produktionen ska öka i det oändliga och därmed även konsumtionen, och för att åstadkomma detta krävs tre saker: reklam, planerat åldrande och kreditgivning. Det säger ekonomiprofessorn Serge Latouche. Han hävdar att tillväxtsamhället är dödsdömt eftersom det bygger på en motsägelse: att förena oändlig tillväxt med jordens ändliga resurser.
– Tror man att det fungerar är man antingen galen eller ekonom. Problemet är att vi alla har blivit ekonomer.

1924 gjorde världens största glödlampstillverkare Philips en lampa som enligt reklamen garanterade minst 2500 timmars brinntid. Den livslängden var ingen bra affär för företaget då alltför få nytillverkade såldes. Philips ingenjörer fick då order om att försämra den produkt de utvecklat och ta fram en glödlampa som brann i högst 1000 timmar. Philips var inte ensamma om detta utan ingick i en hemlig kartell ”Tusentimmarskommittén”, med de två andra stora tillverkarna i Tyskland och Frankrike. Varje serie lampor utsattes för tester. Om för många hade en brinntid över 1000 timmar så fick företaget böta internt till kartellen. År 1940 hade man uppnått målet och reklamaffischerna lovade nu istället 1000 timmars brinntid.
Strategin kallas planerat åldrande (planned obsolescence) och är en av grundpelarna för en marknadsekonomi som bygger på ständig ekonomisk tillväxt.

Företagen själva pekar gärna på att ständigt nya modeller och ny design driver på utvecklingen mot mer miljövänliga och effektiva produkter och att anpassa varan efter användningsområde.
– Med planerat åldrande måste man se vilken applikation produkten är tänkt till, vilken kostnad som får finnas, vilket pris kunden vill betala och miljöpåverkan, säger Viktor Olsson, nordisk produktchef på Philips LED Retrofit & LE.
– Tant Agda, 75 år, ska byta glödlampa i badrummet där hon vistas kanske en timme varje dag. Då väljer hon inte en modern LED-lampa för 400 kronor med 25000 timmars brinntid. Med hennes förbrukning skulle lampan lysa i 75 år. Hon väljer istället en billigare lampa med kortare livstid. Är det däremot en svåråtkomlig taklampa i en idrottshall som ska bytas är det mer ekonomiskt med en dyrare och mer hållbar modell.
Philips säger att de har en formel där pris och brinntid ska mötas vid rätt tidpunkt för att konsumenten ska ”få tillbaka” pengarna på mindre än ett år. Man hävdar också att armaturer och lampmodeller är en stilistisk inredningsdetalj som kunderna byter väldigt ofta.
– Köper man idag en LED-armatur till sitt hem är det troligt att den kasseras efter kanske ett par år då den anses omodern, alltså långt innan den blivit trasig.

– Det tänkandet förutsätter fortsatt tillväxt i all evighet, säger Serge Latouche. Han är nu en av förgrundsgestalterna i en global motrörelse vars honnörsord är nerväxt. Man vill bort från överproduktion och hetskonsumtion och minska människans ekologiska avtryck.
– Vi ska använda mer resurser som inte tar slut utan istället växer om man utnyttjar dem – kunskap och vänskap, till exempel.
Kritikerna säger att nerväxt innebär att färre får råd med högre status och är en väg tillbaka till stenålderns samhällsstruktur.
– Inte alls, säger Latouche. Snarare som till Frankrike på 1960-talet.

Edisons första masstillverkade glödlampor från 1881 hade en brinntid på 2500 timmar. På brandstationen i Livermore, Kalifornien finns en glödlampa tillverkad 1895. Den har lyst sedan 1901 utan att gå sönder och överlevt två webbkameror. Återstår att se om de nya LED-lamporna kan matcha den livslängden.

Metoder för planerat åldrande: – Tillverkare och återförsäljare ser till att reparations- eller ersättningskostnaden blir för hög. Det blir billigare att köpa ny vara. – System blir föråldrade, ny mjukvara är inte kompatibel med äldre hårdvara. (Skrivare, bläckpatroner, LP, kassett, VHS, DVD, BluRay) – Ständigt ändrad design kombinerad med hård marknadsföring. (Bilar, mobiltelefoner, kläder) – Åldrande genom reducering, exempelvis en skrivare som använder färgpatroner till en svartvit utskrift. – Vid mer konkurrens tenderar produkters hållbarhet att öka (Japanska bilar på amerikanska marknaden, 1960- och -70-talen.) Webbkamera på 111-åriga glödlampan: http://www.centennialbulb.org/cam.htm

 

Elevtidning 2010

Mitt bidrag till tidningen: artikelförfattare s.17, redigering s.8-9.
Elevtidning ”Recycle” (pdf)

Svenska stridspiloter lekte med döden

Över 600 svenska stridspiloter dödades under kalla kriget – trots att Sverige inte var krigförande. Siffran överraskar forskare som anar att en del av orsakerna var machokultur och dåligt utbildade piloter som flög i trädtoppshöjd.

Den anmärkningsvärt höga siffran 600 omkomna kan förklaras med en utbredd machokultur, icke befintligt säkerhetstänkande och oerfarna piloter. Det hävdar forskaren Mikael Nilsson som inlett ett forskningsprojekt om pilotdöden i Sverige under kalla kriget (1945-1990).

JAS Gripens haverier på 1990-talet fick mycket stor medial exponering men i dessa krascher dog ingen. Det är därmed det säkraste planet i Flygvapnets historia. Dödsolyckorna med Tunnan, Lansen, Draken och Viggen med flera var långt kostsammare än gripenhaverierna men har inte alls lett till samma mediala uppmärksamhet och ifrågasättande.
– Det förekom en machokultur där man medvetet flög riskabelt, menar Nilsson.  Andra anledningar till den höga dödssiffran är frånvaron av säkerhetstänkande som exempelvis innebar att katapultstolar inte infördes förrän i slutet av 1950-talet.

– Trots att haverierna kostat staten och skattebetalarna väldiga belopp har uppföljningen varit näst intill obefintlig. Man verkar heller inte dragit lärdom utan fortsatte under många år med samma riskbeteende med följden att ännu fler flygare fick sätta livet till.
Varför gjordes då inget under så många år för att minska olyckorna? Mikael Nilsson säger att om saker och ting inte ens ses som ett problem så kan man inte begära att någon ska göra något åt saken.

Strategin för Flygvapnet fram till början av 1970-talet var att stridsplanen skulle flyga på trädtoppshöjd lågt under radarn och slå till mot fiendens baser. Det tankesättet övergavs senare och antalet haverier sjönk men då hade man också infört ett nytt säkerhetstänkande i Flygvapnet.

– Om man jämför med US Air Force är olycks- och dödsfrekvensen i Sverige två till fyra gånger högre under samma period – borträknat då de amerikanska piloter som dog i strid. I USA fanns redan tidigt ett helt annat sätt att se på flygsäkerhet. Man hade ett absolut förbud mot lågflygning och högre antagningskrav, något som infördes i Sverige först i början av 1970-talet.

Fick svenska flygare betala det ultimata priset för neutraliteten med inhemsk flygplanstillverkning och eftersatt säkerhetsarbete och hur hänger detta ihop med svensk säkerhetspolitik under kalla kriget? Det är några av frågorna som forskningen hoppas kunna besvara.

Loppmarknaden i Vårberg, i underjorden vid tunnelbanan

Mobiltelefonskal, porrfilmer på VHS från 80-talet, barnboken Titta Max grav! Eller rent av ett äkta fynd? På Sveriges största begagnatmarknad i Vårberg finns det mesta man förmodligen inte vill ha.

En måndageftermiddag i oktober pågår det, precis som veckans övriga dagar året runt, aktiviteter i Vårbergs underjord. Ovanför ligger det tämligen öde köpcentrat och här nere är det inte heller mycket rörelse. Fast om man tittar in i de små, av allehanda prylar uppbyggda cellerna i den stora lokalen går det desto livligare till. En grupp om tre män diskuterar livligt på arabiska den pryl som ådrar sig deras odelade uppmärksamhet. En liten videokamera, uppenbart begagnad. Kanske har de delade meningar om något angående kameran eller så är de bara uppspelta över att ha fått den att fungera efter omständliga reparationsförsök.
En liten kille springer fram och tillbaka över golvet och säger något till de fåtal potentiella kunder som kryssar mellan loppisborden.
Längst bort i hörnet av den stora före detta lagerlokalen som nu hyser Vårbergs loppis ligger butiken Edens Filmer. Här är det folktomt, inte ens någon ansvarig för Edens Filmer syns till. Förklaringen kanske kommer när man närmar sig butiken och ser vad det är för sorts filmer som säljs – nakna kroppar, kön och blaffiga 80-talstypsnitt på VHS-fodralen avslöjar skoningslöst.

Två gamla damer med bistert svenskt tantutseende sitter och hökar över några bord, korgar och ställningar med böcker. Jan Fridegårds Trägudars land toppar en av bokhögarna. ”10 kr” står det på prislappen, billigt för en inbunden klassiker.
– Tre för en tia, säger plötsligt någon. Det är den ena gråa tanten som bevakar sina böcker och framförallt människorna som kikar på dem. Erbjudandet gäller barnböcker. I det utbudet finns bland annat Titta Max grav!
Rösten tillhör Aina, som hon heter den gråa tanten, som beklagar sig om det aktuella affärsklimatet idag.
– Inte så bra försäljning idag. Bättre på helgerna. Då är det mer folk.
Enligt Aina är det mest smycken, klockor och sådant som byter ägare här nere.
– Stöldgods, mycket av det. Mycket bråk här bland dom, säger hon och nickar åt hörnet där dessa varor säljs. Där står de tre männen kvar, nu väldigt upptagna av att jämföra två armbandsur.  Aina skyndar sig att slå ned blicken då en av gubbarna tittar tillbaka.
– Usch, säger hon knappt hörbart.
Hon har sålt i många år och var med redan innan flytten, när loppisen låg i Skärholmens Centrum.
– Ja det var bättre att sälja där. Fast de här lokalerna var ju fräschare, åtminstone det första året. Nu är allt så lortigt.
En av böckerna på bordet framför oss är Lubbe Nordströms Lort-Sverige från 1938.
Det här var kanske inte den kokande kittel av högljudda, charmiga försäljare som man lätt föreställer sig. Priserna är extremt låga, men det som säljs är till största delen sådant de flesta skulle ha ratat om man hittade det i grovsoprummet. (Vem bryr sig nuförtiden om mobiltelefonskal? Jo många här nere att döma av utbudet.)
Jessica, som bloggat om hur det var att hyra bord på loppisen en helg var inte nöjd med kommersen.
– Loppis, vilket jävla skämt! Jag försökte sälja kläder, märkeskläder värda 400 men som inte gick att sälja ens för 35 kronor. Både andra försäljare och kunder betedde sig som hyenor, det var hetsigt och fullt med folk. Och så gick jag totalt back om man räknar in bensinpengar, hyra av bord och allt.
Det kanske är alltså på helgerna det är lite fart om man nu någon gång ska besöka Vårbergs loppis.